Science fiction och den mänskliga naturen

Ett centralt tema i science fiction är det där om vad en människa är: den mänskliga naturen och villkoren för att vara människa.

Det är framför allt två aspekter på detta jag ofta saknar.

Dels är det rätt sällan man har något intressant att säga om människan som gruppvarelse. Vi är ju flockdjur, utpräglade sådana, men sf som på något sätt tar upp det där med hur grupper funkar gör sällan något positivt eller ens tänkvärt av det. För det mesta är personerna isolerade partiklar, om de inte är uppslukade i något totalitärt kollektiv.

Sedan är det ju faktiskt så att människan är mer än bara sina tankar och handlingar. En människa är en kropp. Man ska heller inte underskatta kroppens del i personligheten. Jag tycker alltid att det är lite mysko med uppladdning hit och dit, eller gammaldags överflyttning av hjärnan till en konstgjord kropp för den delen. Varför antar man att hela personen är intakt när kroppen byts ut? Det osar av den gamla inrotade västerländska dualismen mellan kropp och själ, tycker jag.

Det finns förstås författare som tagit upp båda de här aspekterna på bra sätt, och jag skulle kunna räkna upp flera sådana verk. Att jag har tänkt på att de saknas är väl snarare en tendens över långtida läsning av olika sorters sf.

Andra bloggar om: science fiction.