Dubbelflytt

Vi flyttar alltså till Kanada (postdoc), och jag försöker samtidigt flytta från sfweb, där jag hittills haft blogg och hemsida. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra med alla detaljer, men en första början är att flytta alla fanzinerelaterade saker, inklusive denna blogg. Hädanefter kommer jag inte att posta här, men det som finns här kommer att ligga kvar tills vidare ifall man vill titta på det. I framtiden kommer jag i stället att posta på Anniens nya ställe. Kommentera gärna, om det är något jag borde fixa eller förbättra!

Förhoppningsvis kommer det att bli samma sorts blandning som hittills: länkar och reflektioner, om science fiction och annat intressant. Själva fanzinet är på väg, men behöver fortfarande en del bearbetning innan det kommer i tryck.

Några har redan märkt att jag har en blogg på engelska också, som jag startade för att utveckla mina internationella kontakter men som inte riktigt har fått styrfart. Vi får väl se vad som händer med den framöver.

Uppdatering

Det har varit ont om postningar här på sistone. Jag har ganska fullt upp, eftersom jag ska flytta till Kanada om mindre än två veckor nu. Den lilla gnutta rhåkraft jag ändå haft över har gått till fanzineprojektet, och jag lovar att den nya webbplatsen (och bloggen) ska sjösättas vilken dag som helst nu.

Jag har en stor mängd sparade länkar till saker jag tänkt blogga om, men det blir inte av nu. Bättring framöver, förhoppningsvis.

Kan ändå passa på att tipsa om bloggen Spekulera som jag nyss hittade, ytterligare en svensk fantastikblogg. Alltid kul, sånt. Där rapporteras också om Stephen Hawkings planer att skriva sf, något som jag har kommenterat i det kommande fanzinet men inte här.

Bamse som science fiction

Dottern (snart två år) har blivit fanatiskt förtjust i Bamse. Det första hon säger på morgonen är ofta saker som "Bamse äter dunderhonung" och "Skalman sover på kudden". Jag har alltså fått anledning att själv återuppta bekantskapen med världens starkaste björn. Visst kan jag förstå varför somliga tycker att han är mycket irriterande, men jag känner mig ganska neutral inför Bamsefiguren. Däremot är Skalman objektivt cool! Och så kan jag konstatera att Bamse ibland är science fiction, rentav. Jag pratar inte om dunderhonungen, utan om just Skalmans närvaro och uppfinningar. Till exempel har jag konstaterat att Skalman redan 1975 hade en dator med förmåga att känna igen ansikten, som han använde för att kontrollera en dörr som bara skulle släppa in vissa personer. Dessutom har han byggt diverse mer och mindre fantastiska fordon, inklusive minst två tidsmaskiner.

Fanzineplaner

Som jag sagt några gånger har jag planer på att förbättra mitt fanzine och försöka nå ut till nya läsare. I planerna ingår färgframsida, ny layout och distribution till skolbibliotek -- vi får se hur det går med de sakerna. Vad som däremot är helt klart är att det blir ett delvis nytt namn: Landet Annien får räcka, och så blir det ett tydligt tema för varje nummer. Vartannat nummer ska ha ett hårdare tema, och vartannat ett mjukare.

Temat för det nummer som är på gång nu är science fiction och naturvetenskap, och det kommer bland annat att innehålla en artikel om Andreas Eschbachs nya bok och peak oil, en om mörk materia som exempel på hur naturvetenskapliga idéer reflekteras i sf och fantasy, och en artikel om några allmänna aspekter på relationen mellan vetenskap och science fiction. Det kommer också att finnas en kongressrapport och lite mer lättsamma inslag.

Mitt fanzine har kommit ut sedan 1998. Det har en ful hemsida, som ser ut som min hemsida gjorde cirka 1996, om jag minns rätt. Det känns inte så seriöst. Jag har långt framskridna planer på att göra något åt det, och det kommer att föra med sig att den här bloggen också flyttas.

Andra bloggar om: fanzine, vetenskap, science fiction.

Voldemort - En julsaga

Jag såg igår en musikal, skriven och framförd av The Slug Theatre från Uppsala Slug Club. Det var riktigt kul, och det var synd att jag inte lyckades få med mig några fler att se den.

Föreställningen var upplagd som Dickens En julsaga, där Julanden kommer till Voldemort och de gör tillbakablickar på hans liv. Sångerna som framfördes var till stor del utvalda kända och mindre kända låtar som redan passar i berättelsen, med minimalt modifierad text. En del hade mer egenförfattad text. Dialogen var baserad på böckerna, och man kände igen scenerna väl.

Jag tyckte att rollbesättningen i stort sett var väldigt bra. Hanna Rosén gjorde en androgyn svartalv till Voldemort, som i elaka stunder till och med påminde Darth Vader en smula. Skådespelarna hade också riktigt bra sångröster, men det var lite synd att det ofta var svårt att uppfatta texten. Det fanns ingen ljudanläggning, och det är svårt att sjunga så välartikulerat att det går fram utan förstärkning.

Faktum är att jag inte är så fantastiskt intresserad av just Harry Potter, men det här var ett kul sätt att repetera vad vi känner till hittills och bygga upp lite nyfikenhet på den sista boken.

Jag tyckte allra bäst om scenen med Ginny i Hemligheternas kammare, trots att duellen på slutet blev lite tafatt. Det var väldigt dramatiskt och stämningsfullt, och Ginny (Lovisa Selinus) såg verkligen förhäxad ut. Duellens brister uppvägdes av den på kyrkogården, som också var en väldigt bra scen och där duellerandet faktiskt blev mycket lyckat.

Föreställningen led förstås av ett par vanliga problem med amatörteater, till exempel att alla måste spela flera roller. Det ledde till att det blev lite trögt med scenbytena ibland. Ett par av skådespelarna pratade också lite för fort och inte tillräckligt högt -- det är jättesvårt att lära sig prata scenmässigt. Det fanns också lite småproblem med rytmen i berättandet, där vissa scener var väl långa och andra lite för hastiga i proportion till hur viktiga de var för berättelsen. Men det är småsaker, problem man får räkna med när man är nybörjare. Det är alltför lätt att haka upp sig på såna här saker (det är klart jag kan räkna upp brister en stund) i stället för att fokusera på det det som är bra.

Det jag framför allt måste säga är att det var en föreställning framförd med entusiasm och förberedd med kärlek. Det märks att manusförfattarna har grunnat en hel del på berättelsen.

Man lyckades också väldigt bra med både inledningen och avslutningen, vilket är bland det viktigaste. Julandens lilla samtal med Lord Voldemort i början slog an stämningen fint, och slutet där man antydde det slutliga mötet mellan Harry Potter och ärkefienden.

Till skillnad från Dickens version fick vi inte se framtiden, utan den lämnas öppen. Nu får vi vänta tills den sista boken kommer ut. Själv kommer jag väl inte att vara bland dem som sträckläser boken den 21 juli, men så småningom kommer jag att plocka upp den.

Uppdatering: Jag bör tillägga att manuset skrevs av de ovan nämnda Hanna Rosén och Lovisa Selinus, samt Louise Svensson och Jenny Swedberg. Ytterligare ett antal personer medverkade i föreställningen.

---

När man som jag är svag för entusiaster och olika kreativa yttringar (särskilt om det är relaterat till fantastik!) är det inte särskilt långt till att lockas iväg på amatörteaterföreställning om Voldemort och Harry Potter. På vägen dit funderade jag lite på det intryck jag fått av att det är väldigt svårt att få folk att komma på såna här evenemang om man ordnar dem själv. Det var inte alldeles tomt, men inte var det jättemycket folk i publiken heller. Jag tänkte att det kanske är så att underhållning av alla slag är så lättillgängligt att man inte orkar söka upp de mer obskyra sakerna, och man är för van vid slipade proffs för att uppskatta lokala förmågor och nybörjare. Är det så det är? Synd i så fall.

Pubmöte i juli

Ah. Första tisdagen i månaden (och inte en helgdag). Det betyder pubmöte i Upsalafandom, sommar såväl som vinter.

Lennart Svensson var där ikväll (han som skrivit Soldat i universum, som jag inte har läst än), och jag fick ett exemplar av hans Den musiske matlagaren. Den finns recenserad i 12-timmarsfanzinet, som alla bör ladda ner och läsa. Fanzinet innehåller också bland annat en novell av Gabriel Nilsson, en recension av en bokhylla, och en del skojigt smått.

Vi skulle ha diskuterat lite seriösa saker, som kongressplaner, men det föll sig inte riktigt. Det kom andra samtalsämnen i vägen. Jag började prata lite om URSUS, vårt lilla resestipendium för folk som vill åka på sf-kongresser, fast det ledde ingen vart. Johan påpekade att ingen är intresserad av att åka på kongress som inte redan har varit med i fandom ett par år. Min förhoppning var ju från början att någon av dem som hänger med i fandoms utkanter skulle kunna lockas att gå på sin första kongress med lite pengahjälp, snarare än att helt nya skulle komma till -- fast det kanske inte funkar så. Hur som helst finns en fond med lite pengar i om det skulle komma till nytta någon gång, och någon måste ta över administrationen av detta. Ja ja.

Några killar från Catahya dök upp också. De chockerade mig med att inte alls förstå Sandman-referenser. En av dem pratade om en samling låtar om förstörelse, Destruction alltså. Jag kommenterade att det alltid snarare varit Delirium som varit min favorit, och kunde riktigt höra det ljudliga svischandet när referensen flög förbi över huvudena. Vad är detta? Fantasyfantaster som gillar konstig musik, men som inte läst Sandman? Det trodde jag var en allmängiltig gemensam referens, men det kanske inte är det längre.

Via sommar och över festivaler gled samtalet in på musik. Det var kul. Jag har inte lyssnat speciellt aktivt på musik på något år eller så, och har börjat känna ett visst intresse för sånt igen. Kul att höra vad andra har för sätt att hitta och välja musik. Jag har inte ens varit på festival sedan Hultsfred 2004, och har just nu varken riktiga högtalare till datorn eller någon riktig stereo hemma.

Man måste inte prata om science fiction för att det är sf-pubmöte. Det gjorde jag i och för sig i alla fall, litegrann, eftersom jag nästan alltid pratar om sf i alla fall. Men det var rätt lite.

Det var trevligt ikväll, fast lite konstigt. Dels hamnade vi av diverse anledningar vid skilda bord, och det var mindre rotation än vanligt (vi har en tradition att om man reser sig från sin plats för att till exempel gå till baren så tar någon annan den stolen så att man inte sitter på samma ställe hela kvällen). Dels hade jag dottern på 20 månader (och maken) med mig, och vi stannade rätt länge. Jag brukar tycka att det är dumt att övertala lillan att vara med på ett ställe hon tycker är tråkigt, och dessutom är det inte roligt för omgivningen heller -- men idag tog hon en lång eftermiddagslur och var jättepigg. Vi turades om att underhålla henne, och var ute och gick i universitetsparken med henne. På så vis kunde vi vara närvarande rätt länge.

Kongresser och sånt

Att gå på sf-kongresser är bland det roligaste jag vet. Träffa fans, vända och vrida på idéer tillsammans, kreativa infall och utfall, nya impulser och intryck. Träffa författare, få inblick i tillkomsten av de böcker jag läser. Anledning att bredda mina läsvanor eftersom jag vill veta vad det är folk snackar om. Möten med folk från när och fjärran.

Jag har varit på kongresser i Sverige, Norge, Irland och Storbritannien. Jag har pratat med bland andra Michael Swanwick, Alastair Reynolds, Iain Banks, Kim Stanley Robinson, Charles Stross och Justina Robson. Jag har reciterat knasiga manifest, deltagit i fåniga lekar, producerat ett halsband i en maskeradworkshop, fått en nalle som gillade Guinness och kräktes bakom en stol (typ...), sett Sten volta över en bronsstaty av en ko -- men också diskuterat olika samhällsformer, grunnat på hur gamla institutioner (som universitet) påverkar världen, lyssnat på Cory Doctorow med flera som berättat historier om knasiga apparater folk har byggt, hört föredrag om stjärnor och galaxer, knutit nya kontakter, och köpt drösvis med böcker.

En sf-kongress är som en fest i flera dagar, en fest med intellektuella deltagare och genomtänkta inslag men dock mest kul. Man kan förstås välja vilka aspekter man är mest intresserad av, och låta bli de andra inslagen.

Varför är inte alla sf-läsare intresserade av kongresser? Delvis är det fråga om bristande kommunikation, att de som skulle vara intresserade inte får reda på att kongresserna finns och vad de går ut på. Men är det hela förklaringen till att antalet kongressbesökare så sällan kommer över 100? Hans Persson genomför en enkät. Svara gärna på den, och sprid den till andra!

Andra bloggar om: science fiction, sf-kongresser, böcker.